Erik Almqvist och tidskriften Samtiden

Till järnrörsmannens försvar

Den sverigedemokratiska partiledningens markering i form av Erik Almqvists fråntagande av alla specifika uppdrag i partiet och riksdagen var sannolikt nödvändig i sammanhanget av den samtidigt lancerade fastare linjen mot allehanda oacceptabelt beteende hos partiföreträdare. Det finns ju, som både Almqvist själv och hans försvarare hela tiden betonat, ingen som helst tvekan om att hans och de övriga inblandade sverigedemokraternas beteende i samband med den så kallade järnrörsskandalen var förkastligt. Jag har själv härom året skrivit om det festande och drickande i Stockholm som partiet redan då kritiserades för, även om min linje var att kritiken framstod som starkt överdriven.

Almqvists olämpliga yttranden fälldes vid McDonald’s på Kungsgatan, vid fyratiden en sommarmorgon 2010, före SDs riksdagsinträde. Även jag har, som jag skrev i det tidigare inlägget, på åttiotalet tillbringat en del sena nätter på ställena kring Stureplan. Även då ansågs det smaklöst att, efter att ha lämnat någon av dessa då relativt väl designade lokaler, på småtimmarna, eller rentav framemot soluppgången, avsluta det hela med att gå till McDonald’s. Så gör man inte. Man är inte hungrig vid denna tid eftersom man även på småtimmarna ätit någon lättare rätt och inte bara suttit och barbar-druckit. Det rätta och stilfulla nattlivets unga män går, på väg hem, ut i den stockholmska sommarnatten genom någon doftande park, eller ned till vattnet vid Nybroviken, tillsammans med gamla och eventuellt nya vänner, kanske en eller annan vacker ung kvinna.

Att dessutom med grovt språkbruk inlåta sig i bråk med invandrare och andra gör ju inte saken bättre. I mitt inlägg om de festande sverigedemokraterna försökte jag inskärpa vilken typ av drickande och festande som är förenligt med den kultur, den kulturella nivå, som måste krävas av politiker som ska representera stora väljargrupper. Detta gäller för alla partier. Det är verkligen inte bara i SD som politiker som inte håller måttet i detta avseende återfinns. Men när de återfinns i SD ska de inte ursäktas endast av det skälet att de till skillnad från omdömeslösa i andra partiet har riktiga och sunda politiska åsikter. Vi måste insistera på den allmänna nödvändigheten av goda politiska kulturen, på de allmänna kulturella kvalifikationer våra politiker måste äga.

Men jag har nu betonat detta så starkt och i så många år att känner mig ha rätt att i detta fall också säga några ord till försvar för överträdaren. Mitt budskap i inlägget om sverigedemokraternas alkoholvanor var bland annat att den fanatiskt intoleranta och puritanska hållning i denna fråga (alkoholen är till skillnad från tyngre droger en del av vår kultur som bevisligen kan hanteras på kultiverat sätt om den omgivande kulturen befrämjar detta) som så länge präglat de flesta riksdagspartier såväl som en stor opinion var förfelad.

Detsamma gäller, som jag också antydde, den stundom i samma anda upprätthållna intoleransen ifråga om andra enstaka övertramp och karaktärsbrister i det förflutna. Till den traditionella människosyn som måste ligga till grund för den nödvändiga kultur som också bör bestämma den specifikt politiska kulturen hör realism och visdom på detta område, inte verklighetsfrämmande, sekulärt-perfektionistiskt nit. Den höga standard som krävs kan upprätthållas endast utifrån denna mogna förståelse.

I synnerhet måste vi kunna se bortom den orättvisa politiska användningen av enstaka, ursäktliga personliga tillkortakommanden. Erik Almqvist är i eminent grad ett sådant fall.

Jag uppfattade alltid Erik Almqvist som en av Sverigedemokraternas bästa företrädare. När han själv valde att uppge sin plats i riksdagen efter “järnrörsskandalen” innebar det en oerhörd försvagning av partiets riksdagsgrupp och av partiet i största allmänhet. En förlust av det slag som man fortfarande nästan inte har råd med på grund av den tvekan som många starka sympatisörer med de kvalifikationer och allmänna kompetens som partiet behöver fortfarande känner inför att ansluta sig till det.

Nu är jag visserligen osäker rörande Almqvists förståelse på just denna punkt: vilken kompetens som krävs, vilka som bör rekryteras, vad de bör betalas o.s.v. Inga tecken syns ännu på att den uppfattning jag och andra outsiders framfört i dessa frågor fått något genomslag i partiet – med undantag för ungdomsförbundet, där man redan till och med diskuterar möjligheten att också bilda ett sverigedemokratiskt studentförbund.

Men i övrigt var det uppenbart att Almqvist, på alla de områden där jag hörde honom uttala sig i tal eller skrift, var en av partiets främsta politiker, en av de få som tycktes hålla måttet i alla väsentliga avseenden och som borde ha kunnat gå långt. Därför föreslår jag nu att han bör räddas.

Det var alltså Almqvists eget beslut att lämna riksdagen. Det var, tycker jag, ett onödigt och felaktigt beslut. Senare har han dessutom lämnat partiet, och nu till och med flyttat till Budapest! Detta håller inte – trots att han naturligtvis i Budapest kan göra en ytterst välbehövlig insats för samarbetet med motsvarande partier i Europa, en annan besvärande svag punkt hos SD, återigen med undantag för SDU; sverigedemokrater och svenskar med liknande övertygelser måste alltid finnas inte bara i Sverige utan också, djupt engagerade i samarbete, i övriga Europa.

Med de media vi fortfarande har i Sverige kommer Almqvist naturligtvis fortsätta framställas som ”järnrörsmannen” och ingenting annat. Men det går att leva med. Och jag vill nu påstå att det till och med går att bejaka, att Almqvist i viss mån bör försöka vända det till sin fördel. Och fastän hela situationen vid Kungsgatan var en sådan som han inte borde ha befunnit sig i, har han i själva verket knappast något annat val, om vi inte ska förlora denna lovande kraft, eller ha den kvar endast som i onödig utsträckning försvagad och marginaliserad.

Vad ska då Almqvist säga?

Han har redan sagt – alltifrån presskonferensen omedelbart efter Åkessons, när Expressen presenterat filmen från händelserna – att han var i dålig psykisk form under den aktuella perioden för tre år sedan. Han var ur balans, p.g.a. de enligt statsministern fullt begripliga övergrepp han utsatts för från motståndare som bejakar och använder politiskt våld.

Detta är med all sannolikhet helt riktigt, och bör därför upprepas. Det är en förmildrande omständighet som det är fel av motståndare i media och andra partier att inte erkänna. När jag klagat på SDs kvarvarande bunkersektmentalitet och misstänksamhet har jag dock försökt uttrycka förståelse för de högst reella faktorer som beklagligt nog är förklaringen till dessa fenomen.

Almqvist har också sagt att hans omdöme var påverkat av den aktuella nattens alkoholkonsumtion på Stureplan. Detta är inte en förmildrande omständighet, men det är utan tvekan en riktig delförklaring som, som sådan, också kan upprepas.

Vidare har han sagt att sverigedemokraterna kände sig hotade och befarade att de kunde vara förföljda av ett känt, våldsanvändande kriminellt gäng. På denna punkt är hans position dock oklar. I något uttalande tycks han snarare, trots de verkliga hot och övergrepp som skapat hans allmänna obalans, mena att han lyfte upp järnrören på skoj och i själva verket inte tog det hot som faktiskt uttalats av en av de inblandade vid McDonald’s på allvar. Kent Ekeroth, som i själva filmen, vid själva upplyftandet av rören, mycket tydligt hörs säga att de inte vill “göra någonting” (d.v.s. attackera någon), utan att de bara försvarar sig, har dock såvitt jag minns hela tiden insisterat på att de, eller åtminstone han, upplevde ett reellt hot.

Här bör Almqvist lägga tid och energi på att förklara vad han menar. Det går inte att förtränga incidenten, inte att hoppas att den ska glömmas bort. Almqvist måste, nolens volens, acceptera rollen som järnrörsmannen i svensk politik. Han måste försöka förvandla järnrörets symbolik, som han inte kan undvika att använda. Han måste ställa den i de goda värdenas tjänst.

Järnröret måste hos Almqvist på något sätt komma att symbolisera inte bara rätten till självförsvar mot brottsliga våldsverkare. Det måste också bringas att, mer allmänt, symbolisera det legitima våld som för alla utom de mest extrema ideologiska utopisterna från Nya Moderaterna och vänsterut alltid måste vara en grundläggande del av det civiliserade samhällets och den moraliska ordningens försvar.

Vi har länge sett vad den förlorade förståelsen på detta område lett till i vår kriminalpolitik. Den allmänna våldsbrottsstatistiken, de kriminella våldsgängen, maffians makt över hela städer, visar en bild av en civilisatorisk kollaps som endast SDs politik kan stoppa. Och de senaste dagarna har vi sett vad den rådande hållningen ifråga om det nödvändiga lagliga våldet kommer leda till i våra förorter. Erik Almqvists järnrör kan s.a.s. bli det goda järnröret, nödvändigt i kampen mot det onda – det järnrör som annars kommer attackera oss.

Men jag tror det finns mer som Almqvist kan säga.

Han säger att han inte kom ihåg vilka ord han använde under bråket på Kungsgatan, och att han därför, och av det skälet att han normalt inte använder ord som “hora”, “blatte” och “babbe”, först förnekade att han använt dem. Expressen menar emellertid att ha måste vetat att han använde dessa ord eftersom han själv 2010, efter incidenten, använt valda delar av filmen och därför måste ha sett den i dess helhet. Jag kan inte bedöma vad han kom ihåg, och inte heller vad han måste ha vetat utifrån att tidigare ha sett av filmen, om han såg den i dess helhet, hur han använde den. Detta tillhör sådant som Almqvist själv måste tydliggöra. Jag kan här egentligen bara uttala mig om orden i sig.

Den enligt mig och många andra tyngsta anklagelsepunkten är att han kallade en ung kvinna utanför McDonald’s ”hora”. Här måste det förkastliga i detta, och den uppriktiga personliga ursäkten till kvinnan, självklart betonas. Kvinnan var förvisso inte prostituerad.

Men: det finns prostituerade – till och med efter den svenska lagstiftningen mot “sexköp”. Och inte minns finns, eller fanns det åtminstone tills för inte länge sedan, prostituerade på och omkring Kungsgatan. Ivar Lo-Johanssons roman Kungsgatan från 1935 är en av de mest kända stockholmsskildringarna. Den kvinnliga huvudpersonen, den fattiga Marta, kommer till Stockholm från landet med drömmar om ett nytt liv och en ny framtid, men börjar prostituera sig, just på Kungsgatan.

Alla stockholmare känner till denna klassiska roman, som också ligger till grund för Gösta Cederlunds kända film från 1943. Erik Almqvist är född och uppvuxen i Stockholm, och har gått i goda skolor. Liksom alla stockholmare alltsedan Lo-Johanssons roman förknippar han Kungsgatan inte minst med ”horor”. Oförsvarligt befann han sig i en sjaskig miljö på just denna gata vid fyratiden på natten. Det gjorde även den unga kvinnan. Med all säkerhet passerade hon bara tillfälligtvis förbi på gatan, hon bodde antagligen i närheten, var väl på väg till Centralen – i den taxi som i filmen hela tiden står alldeles bakom henne – och någon tidig flygbuss till Bromma eller Arlanda. Det borde Almqvist givetvis förstått. Men i sitt av de ovan nämnda skälen omtöcknade sinne kunde han bara tänka vad alla stockholmare tänker även i normalt tillstånd: ”Kungsgatan – horor”. Han trodde kanske helt enkelt, i detta tillstånd, att kvinnan var en ”hora”.

Inte heller detta ursäktar naturligtvis att han kallar henne ”hora”. Men det bidrar till förklaringen och förståelsen.

Den sista anklagelsepunkten rör Almqvists användning av orden ”blatte”, eller, såvitt jag minns, mer exakt ”blatte-lover”, och “babbe”. Här är det svårt för mig att bedöma hur allvarligt det är i det aktuella sammanhanget. Men motståndarna tycks hävda att ordet i sig avslöjar ”rasism” och ”främlingsfientlighet”. Är det så?

“Babbe” betyder enligt den från partiet avhoppade SD-kritikern David Kronlid ”babian” och är grovt rasistiskt. Men enligt Expressen, anklagelsernas ursprung, såväl som “Slangopedia“, är det bara en variant av “blatte”.

Jag hörde ordet “blatte” första gången vid mitten av 00-talet. Jag hade jag missat dess uppstigande till allmänt känt och använt ord under de närmast föregående åren, när jag bodde utomlands, och var tvungen att fråga vad det betydde. Den jag frågade, och den som använt ordet, var kristdemokraten Ulf Lönnberg, tidigare verksam i Företagarna, numera sekreterare i föreningen Humanistisk Förnyelse, och utgivare av ett ofta utmärkt nyhetsbrev. Han drev vid denna tid något som hette Blatteförmedlingen: en arbetsförmedling enbart för invandrare.

Enligt Almqvists motståndare är ordet alltså ett oursäktligt främlingsfientligt, rasistiskt tillmäle. Det var det bevisligen inte när jag först hörde det. Lönnberg använde det i själva verket i motsatt betydelse, som något entydigt positivt.

Enligt Svenska Akademiens Ordlista ”kan” ordet ”uppfattas som nedsättande”. Men Wikipedia berättar att ”människor med invandrarbakgrund” under 2000-talet ”försökt neutralisera ordets nedsättande karaktär genom att aktivt införa det i den egna gruppens språkbruk”. Detta synes betyda att det för länge sedan, före 2000-talet, hade en nedsättande karaktär. Men förutom människor med invandrarbakgrund försökte alltså även Lönnberg, om han överhuvudtaget var medveten om denna karaktär, under 2000-talet neutralisera den och aktivt införa den också i det allmänna svenska språkbruket.

När jag för första gången hörde ordet för snart tio år sedan hade det alltså hursomhelst en uteslutande positiv betydelse. Denna betydelse tycks ha gått Almqvists motståndare i politik och media fullständigt förbi. Den enda betydelse de nu plötsligt tycks känna till är den mycket gamla, nedsättande från 1900-talet.

Almqvist använde ”blatte-lover” som skällsord, vilket naturligtvis är ohållbart. Man kan inte kritisera en person för att vara en vän av invandrare, i de flesta av uttryckets logiskt möjliga betydelser, några invandrare, vissa invandrare, många invandrare o.s.v.). Men vi talar alltså om ett sjaskigt gräl under de ovan angivna omständigheterna. Det håller inte att fördöma Almqvist för att han inte i stället med precision och välavvägda formuleringar vände sig mot att personen på McDonald’s godtog dagens ohållbara invandringspolitik, alltför stora invandring, problematiskt sammansatta invandring, motiven bakom invandringspolitiken o.s.v. Och åtminstone utifrån den här anförda informationen om ordets historia och betydelse i sig påstår jag att Almqvist måste frikännas på denna punkt.

Jag kan ha missbedömt Almqvist. Det kan finnas sidor av honom jag inte känner till. Ett försvar av den typ jag nu publicerar innebär alltid en risk. Men det är en risk av en typ som ofta måste tas.

Jag har förklarat vad jag menar att Almqvist måste säga – vad han måste upprepa, och vad han måste lägga till det han tidigare sagt. Han kan räddas för SD. Och han bör räddas. Såvitt jag kan se förblir han en av de bästa. Själva hans “skandal”, sådan media producerade den, blev en nästan enastående succé för SD enligt opinionssiffrorna. Trots det osympatiska beteendet på Kungsgatan var det tydligen Almqvist som fick sympatin – och det måste ha sin förklaring. Han var en av de få sverigedemokrater som gjort sig någorlunda känd hos och i viss mån nått ut till medborgarna. De känner till honom och hans insatser.

Han har svagheter och brister, som vi alla. Men han har i många år på självuppoffrande, modigt och mig veterligen oftast föredömligt sätt arbetat i frontlinjen för den för många fortfarande så obekväma men nödvändiga omläggningen av Sveriges politiska kurs. Och bevisligen har han under hela denna tid varit kontinuerligt utsatt för våld och hot om våld – Kungsgatan var förvisso inte det allvarligaste tillfället. Kan vi ha det på detta sätt? Ska en politiker som han behöva lämna landet på grund av att den kriminella gangstervänstern med statsministerns förståelse förföljer och fysiskt skadar honom? Eller ska vi göra något åt detta? Här vill man onekligen höra folkets verkliga röst, och alla hederliga invandrares. Jag föreslår att SD erbjuder Erik Almqvist en snabb väg tillbaka till Sverige och partiet, och åter placerar honom på valbar plats på riksdagslistan inför nästa år.

Och framför allt: ska Almqvist hålla i den mediasatsning han i flera år förknippats med och som han själv fortfarande talar om måste han naturligtvis vara i Sverige. Detta är i själva verket det viktigaste; det är främst detta som gör att han måste räddas. Det finns en lång rad goda nätskribenter i Sverige som, som jag många gånger påpekat, bör lyftas upp ur anonymitetskulturen och ges ett bättre forum. Den nya tidskrift, Samtiden, som Almqvist måste starta, kan bli en sådan (det är kanske inte han som ska bli redaktör, men det tycks det vara han som på något sätt är tänkt att administrera de tillgängliga ekonomiska resurserna). En tidskrift som utöver avpixlad nyhetsförmedling också innehåller mer av fördjupad kommentar, ideologisk analys och kultur än övriga svenska alternativmedia, och därmed blir vad Samtidsmagasinet Salt kunde ha blivit, men ej blev, för drygt tio år sedan.

Således: Kom hem Erik. Du är välkommen. Du behövs. Det blir visserligen en stor utmaning för dig att komma tillbaka, att framställa dig själv som en legitim, ansvarsfull, god, och för den civiliserade ordningens, rättens, moralens och den sanna humanitetens försvar i denna värld sådan den nu en gång är alltid nödvändig järnrörsman. Men det är en utmaning du klarar. Den skada du eventuellt – trots opinionssiffrorna – åsamkat SD kan vändas till ännu en insats för partiets stärkande.

26/5 2013

About these ads

Sidor

Kategorier

För en sant europeisk union

History of Ideas

Philosophy

Jan Olof Bengtsson: Spirituality - Arts & Humanities - Europe


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.