Nationalismen och Europa

Alltid flitige och väsentlighetsorienterade nätdebattören “Den Väldige” godtar på det hela taget det svar till en av hans kommentarer som jag publicerade som ett separat inlägg, Europa och nationalismen.

Det gäller exempelvis distinktionen mellan nationalism, och i synnerhet vad jag kallade ”grobiannationalism”, å ena sidan, och försvaret för nationell lojalitet och egenart å den andra. Jag skrev: ”Som jag hela tiden betonat finns det ju oacceptabla, lägre former av nationalism som är direkt motsatta den av mig försvarade europeiska ståndpunkten. Hållbarheten i mitt post-paleokonservativa förslag förutsätter naturligtvis att dessa övervinns och entydigt ersätts av den typ högre försvar för nationell egenart o.s.v. som är en konstitutiv beståndsdel i den kvalificerade Europaförståelsen och den ’högre kosmopolitismen’. Min avsikt har varit att försöka lämna något litet bidrag till att påverka de europeiska nationalistiska partierna i denna riktning.”

Efter att ha givit några exempel på grobiannationalism, frågade jag Den Väldige hur han, som sagt sig vara ”mer nationalist”, avsåg att hantera grobiannationalismen och hur han menade att nationalisterna skulle samarbeta med Europaförsvararna – och jag framhöll jag att det var just nationalisterna som var skyldiga att svara på den frågan. Det svar Den Väldige kommer med är följande:

”Vad jag egentligen menar är att de som tror på nationell lojalitet i första hand, alltså snarare än ’europaism’, rimligtvis måste kunna få till stånd ett vettigt och konstruktivt samarbete med de som snarare lägger tonvikten vid ’europaism’ än vid nationell lojalitet. Detta då dessa faktorer inte rimligt ska vara konkurrenter utan samarbetspartners!”

Detta visar att Den Väldige delar min ståndpunkt såtillvida som nationalismen har här redan bytts ut mot ”nationell lojalitet”. Han förstår också den grundläggande poängen att det inte behöver finnas någon motsättning mellan nationalitets- och Europaförsvar.

Den Väldige delar vidare min uppfattning att trots den kvarstående nationalismen, som inte har tillräckliga spärrar gentemot grobiannationalismen, det idag i stort sett endast är de nationalistiska partierna i Europa som står inte bara för det enda effektiva motståndet mot dagens i stora stycken antieuropeiska EU, utan ”överhuvudtaget för mycket av de väsentliga konservativa och traditionalistiska insikter och positioner som andra partier övergivit”, d.v.s. den uppfattning som ”ligger bakom att [han] kommit att försvara en ’post-paleokonservativ’ ståndpunkt och förespråka ett kvalificerat stöd för dessa partier”.

Emellertid säger han sig ha svårare att förstå min formulering att detta program för mig också ”innefattar…en strävan att omvandla just dessa partier i riktning bort från den i det sanna Europaperspektivet ohållbara och problematiska typen av nationalism, och mot en tydlig alternativ pro-europeisk position”, och att vad det här handlar om ”är distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås.”

Den Väldige säger sig vara ”rädd att det finns en annan diskussion bakom här”, som han “inte känner till”, och som gör att han ”inte hänger med riktigt”. Han ”skulle därför vara mycket tacksam för några konkreta exempel, t.ex. gällande seder och bruk, kulturella artefakter, politiska aspekter, eller något annat, så att [han] bättre kan förstå vilka gemensamma värden och traditioner [jag] syftar på”, och som “kanske skulle kunna åskådliggöras genom några jämförande konkreta exempel från de kultursfärer” han tänker sig att jag “har god kännedom om, som den svenska, brittiska, franska och tyska.”

Jag måste erkänna att dessa frågor förbluffar mig. I själva verket tror jag att Den Väldige mycket väl hänger med, att han är väl förtrogen med den ”andra diskussionen bakom”. Han har många gånger visat sig vara en kunnig och insiktsfull debattör. Sannolikt skriver han det senast citerade endast för att få mig att ytterligare tydliggöra min position och kanske skärpa mina formuleringar, för att problematiska eller potentiellt problematiska och antieuropeiska nationalister lättare ska övertygas. Men jag är inte säker.

Jag talade om ”distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås”. Det var inte särskilt många årtionden sedan det räckte med att säga “arvet från Athen, Rom och Jerusalem”, och kanske lägga till något om likaledes Europagemensamma modifikationer som renässansen, upplysningen, romantiken o.s.v. Idag lyser allt detta med sin frånvaro, till och med i Sverigedemokraternas formuleringar om svensk kultur – formuleringar som jag menar är inte bara otillräckliga, utan till stor del ohållbara.

Hopp finns emellertid. Nationella partier i Europa har naturligtvis länge samarbetat, och de gemensamma kulturtraditionerna har alltid varit självklara för och – i de fall jag känner till – explicit artikulerade i de kontinentala nationella partiernas program på ett sätt som fördelaktigt kontrasterar mot SDs. Och förhoppningsvis pekar Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe härom veckan mot ytterligare steg i rätt riktning.

Jag skrev (och när det gäller dessa grundläggande ting finns det all anledning att upprepa – och fortsätta citera – mig själv här; även detta stycke upprepar i sig sådant jag sagt i flera tidigare inlägg i denna blogg): ”Sverigedemokraternas ersättande av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk beteckning ser jag i ljuset av de problem jag här antytt som ett nödvändigt steg i rätt riktning. Det tyder på att stora delar av partiet befinner sig långt från den lägre nationalismen. Men det räcker inte. Man måste, menar jag, fortsätta och gå längre. Inte för att bli mer politiskt korrekt, anpassa sig till övriga partier o.s.v. Utan därför att så många svenska nationalister fortfarande tycks ha en helt oacceptabel förståelse av svensk nationell egenart, självständighet och identitet, och tyngdpunkten måste förskjutas i riktning mot den gemensamma europeiska kulturtradition förutan vilken inte heller dessa saker kan ses i rätt sammanhang och förstås på rätt sätt.”

Intressant nog ser vi nu att hoppet i Sverige kommer från det ungdomsförbund, SDU, som gjort sig känt just för att fortsätta insistera på användandet och kvarhållandet av nationalismen och ställt sig kritiska eller åtminstone skeptiska till framlyftandet av socialkonservatismen som SDs huvudsakliga ideologiska beteckning. Här finns tydligen en rad unga akademiker med just den typ av kompetens som Sverigedemokraterna behöver och än mer kommer behöva i framtiden. Huvudansvarig för kulturpolitiken inom SDU är numera Anton Stigermark, som i en rad artiklar och programförklaringar, av vilka några skrivits tillsammans med förbundsordföranden Gustav Kasselstrand, uppvisat en i sak mycket god förståelse för allt det jag här diskuterar.

Man skulle nästan kunna gå så långt som att säga att vad Kasselstrand och Stigermark i själva verket tycks avse med ”nationalismen” är en djupare förståelse av just socialkonservatismen (förstådd som innefattande kultur- och värdekonservatism o.s.v.). Detta blir särskilt tydligt på de nära sammanhängande, ja oskiljaktiga områden vi här diskuterar: Europa och kulturen. I sak intar SDU här en långt mindre nationalistisk – eller problematiskt nationalistisk – hållning än moderpartiet. Redan de nya kulturpolitiska formuleringar man börjat utarbeta visar detta, men den avgörande skillnaden framträder när dessa kopplas till deras Europapolitik.

Det är mycket glädjande att se SDU närma sig ståndpunkten att SD bör bli det verkliga svenska Europapartiet. ”SDU stärker sina internationella kontakter”, heter det nu i inbjudan till ett seminarium i Almedalen i år, Ungdomen och nationen i 2010-talets Europa (även förra året hade man där kontinentaleuropeiska gäster). I stället för vad som ibland hotar att bli en samtidigt kitschig och kuriöst ensidig, provinsiell kulturnationalism i skydd av artificiella murar mot Europa, visar SDU här vägen för hela SD mot öppning mot det Europa som Sverige i verkligheten redan är en oskiljaktig del av. ”Tillsammans med SDU talar europeiska ungdomspolitiker från Front National de la Jeunesse (Frankrike), Ring Freiheitlicher Jugend (Österrike) och Vlaams Belang Jongeren (Flandern).”

Och man ställer de avgörande frågorna: ”Vilken roll spelar ungdomar och nationer i det Europa som alltmer kommit att kännetecknas av angrepp på nationalstaterna, såväl ovanifrån av EU som underifrån av mångkultur och invandring? Hur kan vi bäst kanalisera vår EU-kritik?” Och framför allt: ”Vilken roll fyller Europa för nationalister? Är Europa en viktig övernationell gemenskap även för ungdomsförbund som SDU, RFJ, VBJ och FNJ?”

Svaret på den sista frågan är, och måste vara, ett emfatiskt JA! Det är inte bara så att det inte behöver finnas någon motsättning mellan den värdefulla nationella egenart som bör försvaras och Europa förstått i termer av dess högsta, gemensamma kulturtradition. Det är inte ens bara så att det inte bör göra det. Det kan inte göra det.

1/5 2013

Sverigedemokraterna och framtiden

Åkesson på framtidsseminarium, 9/2

Några ytterligare, anspråkslösa förslag inför framtiden:

Nolltolerans mot all grobiannationalism. Fortsatt nedtoning och avveckling av nationalismen nationalismen överhuvudtaget till förmån för sunt, måttfullt och av urskillning präglat försvar för nationell, historisk egenart och nationell lojalitet i det större sammanhanget av den med andra europeiska länder gemensamma europeiska identiteten (givetvis under fortsatt motstånd mot den nuvarande europeiska unionen, även om vissa av dennas strukturer kan användas och byggas vidare på). Övergång från att enbart vara Sverigedemokraterna till att också vara Europademokraterna, det verkliga svenska Europapartiet, med lika tonvikt på svenska och Europapartiet. Partiellt omtänkande av kulturpolitiken i ljuset av nyanserad, historiskt förankrad förståelse av de stora, centrala europeiska kulturtraditionerna och den svenska representationen och variationen av och bidragen till dessa under århundradena. Närmare samarbete med europeiska partier med samma eller liknande inriktning. Bejakande av den högre kosmopolitismen, i såväl europeiskt som globalt sammanhang. Fördjupat tänkande rörande förhållandet mellan olika kulturer. Befrämjande av mer vital intern debatt  i ordnade former och inom rimliga gränser. Topprioritering av anställning i stor skala och med konkurrenskraftiga löner av akademiker och intellektuella intellektuella med adekvat utbildning och relevant erfarenhet, och av internutbildning av enorm omfattning och intensitet i hela landet, ledd av sådana personer. Grundligare studium och därigenom utvecklad ideologisk förståelse av socialkonservatismen socialkonservatismen i termer av nyskapande traditionalism, alternativ modernitet, kvalificerad pluralism o.s.v. Fördjupad insikt och argumentation i frågan om människosyn, baserad på genuin humanistisk filosofi i traditionell mening. Avveckling av den alltför dominerande torftiga anda som skapas av många (inte alla) ingenjörstypers begränsade perspektiv på tillvaron och, ofta nog, oförståelse och i värsta fall likgiltighet, ja vulgära fientlighet mot den humanistiska kultur, i traditionell mening, som är grunden för det goda samhället. Omprövning av – och frikoppling av kriminalpolitiken från – ställningstagandet för datalagringsdirektivet, FRA-lagen och liknande företeelser, och större fokus på det nya övervakningssamhällets hot, och dess verkliga innebörd, i ett internationellt perspektiv. Tydligare post-paleokonservativ profil i utrikes- och försvarspolitiken, åtminstone så länge de ledande NATO-länderna och de dominerande, stora internationella organisationerna uppvisar den hittillsvarande problematiska ideologiska och politiska inriktningen. Snabb utfasning av kvarstående element av tröttsamt förutsägbar lägre populism  populism populism populism. Kraftfullt bekämpande av sjuklig misstänksamhet och unk-sluten, självmarginaliserande och -isolerande bunkersektmentalitet som avvisar och stöter bort sympatisörer, ja medlemmar, och avskräcker rätt typ av personer som delar de politiska åsikterna och övervägt att ta steget till partiet. Avståndstagande från  nätpublikationer  nätpublikationer  som inte genomgående håller god ton och ibland direkt eller indirekt besmutsar partiet och bringar det i vanrykte. Omedelbart uppbyggande, under ledning av den nämnda nya kompetensen, av egna, seriösa media av helt annat slag och på helt annan nivå.

17/2 2013

Europa och nationalismen

Svar till “Den Väldige”

Den flitige och sympatiske om än tyvärr anonyme nätdebattören “Den Väldige”, känd inte minst för läsare av den nu nedlagda Axess-bloggen, skrev följande kommentar till min bok-post Roger Scruton: The Need for Nations, och den förtjänar ett svar i form av ett separat inlägg (”Den Väldige” skrev på engelska eftersom inlägget var på engelska, men jag väljer att här svara på svenska):

“I think I am more of a nationalist than Jan Olof Bengtsson, more like Scruton himself. For example, I find Scruton’s ‘England: An elegy’ a treasure, and for a long time I have longed to read something similar about Sweden, but there is nothing similar.

For me, Scruton’s little book ‘The need for nations’ is of the utmost importance, and I find it very much encouraging that a ‘Europist’ like Jan Olof Bengtsson feels that the book is important and often essential.

That shows, I think, that there is a real potential for cooperation between more nationalistic and more ‘Europeanistic’ points of view. I think it is most important to develop that cooperation as soon as possible on a bigger scale.

How, I cannot say yet…”

Tack för viktig kommentar.

Ja, boken är viktig och essentiell inte minst därför att vi idag står inför en helt annan typ av europeisk union än den jag menar är önskvärd. Detta problem, i förening med min uppfattning att de nationalistiska partierna i Europa idag ensamma står inte bara för det enda effektiva motståndet mot denna union utan överhuvudtaget för mycket av de väsentliga konservativa och traditionalistiska insikter och positioner som andra partier övergivit, ligger bakom att jag kommit att försvara en ”post-paleokonservativ” ståndpunkt och förespråka ett kvalificerat stöd för dessa partier, d.v.s. just det samarbete du ser som viktigt. Men detta program innefattar för mig också en strävan att omvandla just dessa partier i riktning bort från den i det sanna Europaperspektivet ohållbara och problematiska typen av nationalism, och mot en tydlig alternativ pro-europeisk position.

Vad det handlar om här är distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås. Som jag hela tiden betonat finns det ju oacceptabla, lägre former av nationalism som är direkt motsatta den av mig försvarade europeiska ståndpunkten. Hållbarheten i mitt post-paleokonservativa förslag förutsätter naturligtvis att dessa övervinns och entydigt ersätts av den typ högre försvar för nationell egenart o.s.v. som är en konstitutiv beståndsdel i den kvalificerade Europaförståelsen och den ”högre kosmopolitismen”. Min avsikt har varit att försöka lämna något litet bidrag till att påverka de europeiska nationalistiska partierna i denna riktning.

Det kvarstående problem jag har med nationalisterna är att jag är osäker på i vilken utsträckning de är med på noterna här. Såtillvida innebär mitt ställningstagande också ett risktagande.

Låt mig tydliggöra. Några av de många som välkomnat mitt ställningstagande och uttryckt sig ytterst uppskattande här i bloggen är förvisso utan tvekan nationalister. Jag är tacksam för och uppskattar detta mycket, och jag önskar omedelbart samarbete med dem. Men de flesta av dessa som ställt sig positiva till den nya linje jag försvarat är, tror jag, konservativa i det gamla, krympande lägret, försvarare av nationell egenart o.s.v. men framför allt av en gemensam västerländsk kulturtradition, och inte nationalister. Den viktiga poängen här är att den enda kritik som framförts mot mitt ställningstagande kommit just från nationalister. Alla nationalister är inte som de som välkomnat det steg jag tagit. Alla nationalister är överhuvudtaget inte lika trevliga som du.

Den kritik jag mött från detta håll är inte vilken kritik som helst. Det är en kritik som visar att det fortfarande i det nationalistiska lägret även i Sverige finns representanter för just den lägre nationalism som jag skarpt tar avstånd från. Nationalister som uppenbart har problem med eller direkt avvisar just de gemensamma europeiska kulturella värden och traditioner som är grunden för min pro-europeiska ståndpunkt. När de försvarar Sverige, svensk identitet, svensk egenart, tycks det vara något annat än den svenska variationen och särpräglade tillägnelsen av detta, något annat, som står i motsats till det.

Jag märkte det första gången i reaktionerna från Nordiska Förbundets bloggportal Motpol på mitt inlägg om Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt och mina efterföljande bemötanden och övriga kommentarer i Motpols kommentarfält. Positiva reaktioner har också kommit från Motpol-bloggare, men responsen från andra – och framför allt från några kommentatorer – gav verkligen en del att tänka på. I samband med detta dök liknande reaktioner också upp i kommentarer här. Denna kritik var inte att leka med. Det framstod alltså, som jag visade i mina svar, som ett våldsamt angrepp just mot de paneuropeiska kulturella värden som tillhör det centrala i det budskap jag försökt förmedla i denna blogg såväl som i sådant jag skrivit på annat håll.

Detsamma blev uppenbart när jag något senare upptäckte tråden om mig, konservatismen och Sverigedemokraterna på Flashback. Genom den upptäckte jag överhuvudtaget Flashback för första gången, och det var till en början ett på flera sätt intressant och lovande möte. Även i andra trådar kommenterade man mina inlägg, och jag gav mig in i utförlig diskussion med Flashback-skribenterna genom att här publicera svar i form av längre inlägg på det de skrivit i forumet. Det kunde, hoppades jag, utvecklas till en meningsfull och givande diskussion. Men inom kort visade sig några deltagare vara nationalister av det problematiska slaget, milt uttryckt, och man kan nu både på Flashback och i mina många inlägg mot dessa här i bloggen se hur det gick.

Det skulle inte finnas någon anledning att ta upp detta igen om det inte vore så att just denna typ av attacker fortsätter. Helt nyligen skrev en nationalist – givetvis anonym som vanligt – följande kommentar här, en kommentar av ett slag som jag inte längre publicerar: “Du tror verkligen att du är ngt?! Bara en osäker liten tönt utan självsäkerhet som alltid funderat för mkt och länge kring sånt folk inte bryr sig [om]. Mao en förlorare…”

Denne kommentator ångrade sig efter bara några timmar och bad om ursäkt. Det har även några andra kommentatorer av samma typ gjort. Dessvärre förblir kommentaren ändå signifikativ, och jag börjar tröttna på det här nu. Kommentaren är ett uttryck för vad jag tvingats konstatera är ett mer allmänt, bestående ogillande från vissa nationalisters sida.

Huruvida jag tror att jag är något, i vilken utsträckning jag är en liten tönt utan självsäkerhet och en förlorare, låter jag andra bedöma. Vad jag kompromisslöst vänder mig mot är däremot denne säkre vinnares uppfattning, och fördömande av, att jag ”alltid funderat för mkt och länge kring sånt folk inte bryr sig [om]”.

Dessa frontalangrepp, ja detta hat (jag hoppas det finns något annat ord med tanke på  hur detta missbrukas idag?) mot det som är mitt centrala budskap, det som är huvudinnehållet bl.a. i den här bloggen – detta var vad jag mötte också på Motpol och Flashback och i de tidigare kommentarerna här. Det är just detta innehåll, det jag funderat mycket och länge kring och som jag huvudsakligen skriver om, som, alldeles oavsett i vilken utsträckning folk bryr sig om det, inte bara i sig är det viktigaste av det jag har att säga, utan som också är själva grunden för, ja en stor del av substansen i mina politiska ställningstaganden.

Angreppen påminner om vad många skrivit om de avarter av nationalism, eller former av lägre nationalism, som sägs ha florerat som subkulturer på åttio- eller nittiotalet. Jag vet inte mycket om dem, men att lägre former av nationalism fortfarande finns visar dessa kommentarer tyvärr tydligt. Jag tar därför tillfället att gå vidare med ytterligare ett motangrepp mot den nationalism jag tar avstånd från.

Inte sällan får man känslan att ett huvudsakligt innehåll i nationalismen är – inte bara elgitarr (Scruton: “om en maskin kunde sjunga, skulle det låta som en elgitarr”), utan ”metal”. Och detta inte hos de ledande politikerna – som möjligen i några fall lyssnade på detta i tonåren men lämnat det bakom sig – men hos sådana som försöker tillhandahålla intellektuell och kulturell fördjupning, och tar det på största allvar. Det hela går ofta långt över gränsen till det parodiska. Ifrågasättanden bemöts ibland med oförsonligt kategoriska krav på acceptans. De som inte gillar ”metal” i olika varianter och vidareutvecklingar är inte välkomna – men hur skulle någon som inte gör det kunna uthärda en sådan miljö?

Även jag lägger ut och skriver om rockmusik här i bloggen. Men jag är kritisk även mot de genrer jag lyfter fram, försöker föra en kontinuerlig analytisk-kritisk diskussion. Om någon kan övertyga mig om att något exempel på ”metal” i vid mening är värdefullt enligt mina eller eventuellt några andra som giltiga uppvisbara kritierier, ska jag gärna erkänna det (och jag vill uttrycka min uppskattning till de få som verkligen ansträngt sig och försökt påvisa och argumentativt försvara sådana exempel).

Men av vissa nationella intellektuella tycks ”metal” hyllas och spelas helt okritiskt, och i oproportionerlig omfattning. Det verkar ibland vara det främsta, kanske det enda kvarstående, sättet på vilket man kan uttrycka vad man uppfattar som manlighet. Och “metal” framstår också som det som är det svenska, det nordiska o.s.v. Det är “metal” det handlar om. “Metal” blir det verkliga innehållet, själen i den nationella politiken. ”Metal” ska vara en del av en ny kulturell sensibilitet och identitet, som underbygger en ny politik. Det är mycket märkligt. Denna nationalism osar av sjuk, juvenil subkultur. “Metals” råa, iskalla, aggressivt våldsmättade atmosfär ligger som ett tungt, mörkt och frånstötande giftmoln över det hela. Dess tomma, hårda anda sprider sig dödande över allt man säger, skriver och gör, brutaliserar även det som är sant och rätt.

Ursäkta digressionen, men jag måste någon gång få säga det. Detta är ju så långt från Scruton man kan komma. Och en nationalism som tror att en annan typ av kulturellt innehåll och kulturella värderingar, den typ som återfinns exempelvis i denna blogg, är uttryck för att man ”tror sig vara något”, för något slags löjlig snobbism – vad ska man säga om en sådan? Tror man detta har man ju verkligen inte förstått någonting. Ens politik är destruktiv och farlig, och inget samarbete kan komma ifråga.

Om nationalister har denna inställning till vad jag skriver, ja till själva de ämnen jag skriver om, hur kan jag då försvara nationalismen? Det är, tvingas jag säga som svar på din kommentar, nationalisternas sak att svara på dessa frågor. Din sak, som ”mer nationalist”. Hur hanterar du som scrutonian grobiannationalismen? Scruton markerar ju för övrigt just i The Need for Nations tydligt skillnaden mellan nationalism å ena sidan och nationalitet och nationell lojalitet å den andra (såtillvida var det förenklat och missvisande av mig att säga att han var mer nationalist än jag). Och hur menar du att nationalisterna ska samarbeta med Europaförsvararna? Du måste nog själv kunna förklara det. Jag har förklarat vad jag som Europaförsvarare menar och avser med mitt försvar för nationalitet och nationalistiska partier.

Att den citerade typen av kommentarer fortsätter komma säger också, befarar jag, något om innebörden av den tystnad jag inte sällan mött när jag, i linje med mitt nya ”post-paleokonservativa” ställningstagande, försökt kontakta svenska nationalister. Liksom några reagerade positivt här i bloggen, har också några gjort det på annat håll. Men i andra fall har det tyvärr inte gått lika bra. Som led i mitt utforskande av nationalismen försökte jag nå nationalister på olika håll i landet, på alla nivåer, både kända och okända, för att få något slags bild av helheten. Men en mycket stor del av dem svarade helt enkelt inte när jag, i några fall vid upprepade tillfällen, skrev till dem. Jag blev förvånad och besviken, eftersom det ju måste betyda att de markerar ett mycket skarpt avståndstagande.

Inte minst anmärkningsvärt och oroväckande var att det här i några fall var fråga om personer som jag uppfattat som tillhörande sådana riktningar som verkligen försökte ta avstånd från grobiannationalismen. Här tycks finnas något jag förbisett eller missbedömt; en oklarhet har uppstått.

Sverigedemokraternas ersättande av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk beteckning ser jag i ljuset av de problem jag här antytt som ett nödvändigt steg i rätt riktning. Det tyder på att stora delar av partiet befinner sig långt från den lägre nationalismen. Men det räcker inte. Man måste, menar jag, fortsätta och gå längre. Inte för att bli mer politiskt korrekt, anpassa sig till övriga partier o.s.v. Utan därför att så många svenska nationalister fortfarande tycks ha en helt oacceptabel förståelse av svensk nationell egenart, självständighet och identitet, och tyngdpunkten måste förskjutas i riktning mot den gemensamma europeiska kulturtradition förutan vilken inte heller dessa saker kan ses i rätt sammanhang och förstås på rätt sätt.

27/1 2013

Kulturtäthet

Thomas Nydahl kommenterar en fin artikel av Theodore Dalrymple om de försvinnande antikvariaten. Jag sörjer fortfarande inte minst det anrika Jones’ antikvariat i Brantings vackra hus på Norrtullsgatan nära Odenplan, mitt i Stockholms gamla högskolekvarter, trots att Ragnar Jones’ dotter Belinda stängde – eller flyttade och övergick till att sälja enbart via nätet – för över sex år sedan.

“Det har blivit tomt och något tristare på Norrtullsgatan söder om Odenplan i Stockholm. Jones antik­variat, en institution på platsen sedan över femtio år, har tagit ned sin vackra svarta skylt och flyttat till Södermanland”, skrev Kurt Mälarstedt i DN. “Det är ett tidens tecken. Alltmer av försäljningen av gamla böcker sker numera över nätet. I Jones fall omkring femtio procent… – Det blev mer och mer så att våra kunder kom in för att hämta böcker som de köpt på nätet. Vi blev som en utlämningscentral. Det kändes som om det inte var någon större mening att ha butiken kvar, säger Belinda Jones Alaton.”

“Den milde och oerhört kunnige Ragnar Jones gjorde”, fortsatte Mälarstedt, “under över ett halvsekel i Vasastan sitt lite prångi­ga, trivsamma antikvariat till en institution och ett stamställe för bokälskare och en lång rad författare, från många av 40-talsförfattarna över Pär Rådström och Artur Lundkvist till Per Wästberg och den yngre generationen.”

Just det att jag och många vänner helt enkelt tillbringat en stor del av våra liv där var något jag nämnde för Belinda när de flyttade. Det funnes mycket att berätta om hur jag, alltifrån gymnasieåren, första gången upptäckte romanförfattare, poeter, filosofer, historiker och andra just på Jones’ hyllor. Inte sällan mindre kända, av samtiden orättvist bortglömda eller försummade, ja ibland helt okända, som dock låg i linje med just min inte alltid helt vanliga inriktning. Utan Jones är risken stor att de förblivit okända även för mig.

Besöken där – liksom förstås på flera andra antikvariat, inklusive Rönnells, Stockholms kanske största som tack och lov ännu finns kvar – ingick som en naturlig del i livet hos åtminstone ganska många studenter i humaniora på min tid, varvade med de långa sittningarna på KB, caféerna i dess närhet, föreläsningarna och seminarierna, kvällarna på Wasahof och så vidare. Där stod man och bläddrade och pratade. Där träffade man äldre författare, kritiker och forskare.

Miljöer av detta slag, med den “täthet” eller “kulturtäthet” som Stig Strömholm brukar tala om – hur kan vi återskapa detta i nya former? Jag anar att, utöver privata bibliotek, ett sätt måste vara att försöka använda just den teknik, det internät, som i andra aspekter är en av orsakerna till antikvariatens och boklådornas död.

Men det räcker inte. Att helt enkelt kunna vara bland de gamla böckerna, att se, hålla i och bläddra i de vackra, diskreta volymerna utan problematisk och ibland smaklös design och grälla färger – det känns just nu oersättligt. I detta avseende representerade antikvariaten en direkt och obruten kontinuitet med vad Svante Nordin beskrivit som den svenska humanistiska kulturens guldålder från 1800-talet till 1900-talets mitt. Här fanns allt kvar, ja det levde vidare på sitt eget sätt, konkret, synligt, påtagligt. Det förflutnas hela atmosfär, dess kultur i allmänhet, förmedlades i hög grad. Det var inte nödvändigt att blir nuets fånge, de ideologiska tidsdirigenternas makt nådde inte hit, man måste inte låta sig formas av dem.

I takt med att antikvariaten försvinner förlorar dagens studenter inom humaniora denna direktkontakt. De gamla titlarna blir – på sin höjd, eftersom det är allt mindre sannolikt att de överhuvudtaget hänvisas till – ord på skärmen eller i noterna och litteraturförteckningarna. De måste beställas fram från de dammiga magasinen eller köpas genom antikvariat.net eller bokborsen.se för att bli verkligt verkliga. Det är en helt annan sak än att ha självklar omedelbar tillgång till dem, till mängder av dem på en gång, på hyllorna mitt framför ögonen.

Ett annat problem är naturligtvis den äldre humanistiska litteraturens undanträngande av nyare även i antikvariaten. Självklart är det inte så att det inte tillkommer ny värdefull litteratur. Problemet är att det tillkommer så litet sådan i jämförelse med den mängd värdefull äldre litteratur som trängs undan.

Detsamma gäller naturligtvis om boklådorna i allmänhet. Det akademiska fyravånings-boktemplet LundeQs försvinnande i Uppsala, eller dess inklämmande i ett nytt, vulgärt sinnesbedövande köpcentrum, dess ersättande av en bank i de gamla lokalerna vid Fyrisån och Nybron, är väl det hemskaste exemplet i landet. Gleerups i Lund är ett annat. Det ligger kvar i samma gamla fina hus, men för varje år förskjuts det distinkt akademiska innehållet tillsammans med all kvalitetslitteratur överhuvud till allt mindre hyllor allt längre in i lokalens bakgrund. Man måste nu gå förbi hylla efter hylla med Romaner, Deckare, Fiction, Crime, Fantasy och så vidare (att det finns kvalitetslitteratur även i dessa genrer motsäger på intet sätt den allmänna trendens problematiska innebörd). Inte ens de allra mest omskrivna och prisbelönta avhandlingarna från det egna universitetet kan man längre räkna med att finna där. Detta är alltså de största boklådorna i våra två riktigt gamla universitetsstäder.

Och problemet gäller förstås i lika hög grad de allmänna biblioteken. Jag känner bibliotekarier som i årtionden kommit med skräckhistorier om inköpspolitik och placeringsprioriteringar.

Antikvariat, boklådor och bibliotek fanns naturligtvis – och finns i bästa fall fortfarande – inte bara i universitetsstäder, och deras roll var väl inte mindre viktig i andra typer av städer. Jones var dock en del just av Stockholms gamla universitetskvarter; i början såldes där, upplyser Mälarstedt, mycket kurslitteratur. En av Strömholms passager om “tätheten” återfinns i en uppsats om Europas universitet, i samlingen Motströms och medströms: Svenska betraktelser från 1985, där den bland annat utgör en del av analysen av och argumentet mot det hot som de nya högskolorna och universiteten utgör mot de gamla. I jämförelse med många av kontinentens universitet finns mycket som vi enligt Strömholm aldrig kunnat hoppas få i Sverige. Desto viktigare är att slå vakt om det vi faktiskt lyckats uppnå:

“Vad vi inte har fått är i huvudsak sådant som vi aldrig kan räkna med: först och främst vad jag skulle vilja kalla universitetsmiljöns ‘täthet’. Stora avstånd och gles befolkning är faktorer, som ingen god vilja och ingen skicklighet kan råda bot på. Men det är också faktorer, som ökar sårbarheten i en organisation sådan som universiteten. En väl fungerande universitetsmiljö kan,  utan alla vanvördiga avsikter, förliknas vid en välkomponerad och vällagad maträtt: det krävs ett minimum av komponenter, ett minimum av tryck och värme. Och det är inte något historicistiskt snobberi att tillägga: det krävs ett minimum av tid för att produkten skall bli fullgången. Sverige orkar inte med många fullständiga universitet; det har – för inte särskilt länge sedan, i det större historiska perspektivet – funnits perioder, då landet endast med möda kunde hålla sig med två. Varje splittring av resurserna innebär uppenbara risker för att den visserligen sega men samtidigt sårbara miljön skall äventyras.”

Detta argument till försvar för det lilla Oxbridge vi trots allt lyckat skapa skulle senare, i takt med de nya högskolornas explosion och dränering av resurser, ständigt återkomma och nyformuleras av Strömholm. Några allvarligare invändningar mot Stockholms och Göteborgs högskolor och sedermera universitet kan jag inte minnas att han framfört, städernas storlek, allmänna kulturhistoria, klassiska lärdomsgymnasier, bildningsborgerlighet och så vidare gör väl att de äger den grund, den täckning, så att säga, ja just den täthet som gör dem relativt okontroversiella för honom. “Täthet”, fortsätter han,

“är ett obestämt begrepp. Ett försök att konkretisera: en av de stora boklådorna vid Weender Strasse i Göttingen. Jag söker en billig klassikerutgåva, av en författare som betydde mycket för tvåhundra år sedan. Det finns sju eller åtta att välja mellan. Och jag väljer inte ensam. Den böljande trängseln av unga, som kommer, går, bläddrar, jämför, kommenterar viskande, fnittrar – men allt med ett slags respekt, som förefaller aktiv, inte är fäaktigt undergiven – detta oavlåtligt pulserande liv kring sådant som är värt att återvända till och göra till sitt, det är vad jag menar med ‘täthet’. Men även vördnaden, den farliga vördnaden, för den beprövade förträffligheten har ett egenvärde. Situationen är mig bekant, från andra boklådor, i andra universitetsstäder. Det är inte utan att man betraktar det rika skådespelet med fattigmans långa blickar. Rikedomen kan vi aldrig uppnå. Men det på en gång respektfulla och naturliga umgänget med ett intellektuellt arv, som alltjämt har något att ge, som förtjänar återkomster, tillägnelse och begrundan – det har vi inte råd att mista. I detta påstående ligger ingen konservatism, i vare sig god eller dålig mening. Det handlar om något så enkelt och självklart som hushållning med givna resurser. Och det rör sig om något så självklart förnuftigt som lärlingens lyssnande och seende inför det goda hantverket och dess mästare. Ju fattigare man är, desto viktigare att väl nyttja det man dock har.”

Det mesta av detta, av vad vi faktiskt uppnått i Sverige, har, om vi ser till den innehållsliga dimensionen, effektivt förskingrats under de årtionden som gått sedan Strömholm skrev detta. Och det gäller mer än universiteten. Inte bara många av dagens forskare i humaniora utan också de yngre kulturskribenterna framstår som lika torftiga, flacka, tomma, dragiga och ödsliga som de miljöer som ersatt vår relativa täthet och som de formats av, inte kunnat undgå att formas av, ja kommit att vilja formas av. Det hörs och syns ofta tydligt, redan innan man börjar läsa deras i vid mening postmarxistiska texter. Produkten är inte fullgången, anrättningen smakar inte väl. (Viktiga och glädjande undantag finns självfallet.)

För att inte tala om den politiska debatten i Sverige idag, det kanske mest tragiska beviset för vår nya kulturgleshet. Symptomatiskt nog fylkas “utbildningsexplosionens” barn och barnbarn såvitt jag förstår i allt högre grad i “mikrobloggen” Kvitter – inget namn kunde vara mer passande för kulturklimatet i våra dominerande media – där man kommunicerar medels max 140 tecken per kvittring och där bland de politiska opinionsbildarna, från höger till vänster, det mesta tycks handla om att ängsligt markera tillhörighet till den enklaste, ytligaste och mest förutsägbara ynk-konsensus över hela det kulturradikala eller politisk-korrekta registret, och tjuta med ulvarna när någon avvikelse blir känd. Man föredrar detta framför Facebook, som trots andra svagheter och katastrofala försämringar i jämförelse med hur det var på 00-talet tillåter ganska utförliga kommentarer och där meningsfulla, avancerade diskussioner således är möjliga. Detta innebär dock inte att jag vill fördöma de kritiker av åsiktskonformismen som använder Kvitter till att utmana den – de måste ju anpassa sig till det forum som dominerar. (Kvitter kan möjligen också användas på meningsfullt sätt som “anslagstavla”, för att sprida länkar till sådant som skrivs på annat håll.)

De kulturtäthetens miljöer som endast med största möda kunnat byggas upp under århundraden kan lätt rivas ned och förstöras på några få år. Det är en av läxorna från den historia som idag ska glömmas. Den kombinerat rationalistiska och romantiska modernitetstotalitarismens okunniga funktionärer inom den dominerande opinionsbildningen fördömer på Kvitter och i andra media på allt grövre och mer simplistiskt sätt de som inte accepterar detta. Dessa längtar fåfängt och grundlöst tillbaka till något som i själva verket aldrig funnits, men som likafullt är dåligt, fel, ont. Vad som sker är rätt.

Strömholm förklarar åtminstone en del av varför det inte förhåller sig på detta sätt. Men när vi förstått detta finns ändå mycket att tillägga. Inte bara om hur vi ska kunna bevara och förnya det lilla av täthet som finns kvar, och hur vi på dess grund eller med dess inspiration ska kunna skapa nya miljöer av kulturtäthet. Utan också, och inte minst, om hur mycket lättare den politiska statsdespotin och ofriheten kan växa fram i det kulturklimat där vi i så stor utsträckning redan har förlorat det vi inte hade råd att förlora.

19/1 2013

Tidskriften Contextus

Tidskriften Contextus – Forum för konservatism utgavs under 1990-talets sista år men är idag tyvärr förbisedd och sällan nämnd. Den förtjänar, tycker jag, att nämnas oftare.

I den medverkade Johan Sundeen, Carl Johan Ljungberg, Patric Rylander, Hans Wallmark, Per-Olof Bolander, Fredrik Haage, Per Landgren, Halil Magnus Karaveli, Stig Strömholm, Alexander Andrée, Tobias Harding, Carin Stenström, Per Dahl, Erik Kristow, Stig Lundgren, Peter J. Olsson, Lennart Sacrédeus, Christian Braw, Peter Norberg, Claes G. Ryn, Bo Frank, Jonas De Geer, Emil Uddhammar, Lars F. Eklund, Martin Tunström och andra svenska skribenter i olika generationer som gjort sig kända som i åtminstone någon mening och i någon grad konservativa. Redaktörer var Rylander, Anders Broberg, Sundeen, Haage och Tunström.

Tidskriften upphörde ungefär samtidigt som De Geer och Bolander började utge Samtidsmagasinet Salt. Det hade, tror jag, varit bra om de två redaktionerna och grupperna av skribenter kunnat förenas till en gemensam satsning.

Contextus hade behövt en skärpning, fördjupning och vidareutveckling i vissa frågor, och även en vidgning, inte minst på kulturens område, bortom ett ibland alltför begränsat och förutsägbart ”borgerligt” (jag är så trött på den bisarra över- och idag inte sällan rena felanvändningen av detta begrepp i Sverige) perspektiv – något som vad som blev Salt-gruppen med dess delvis annorlunda inriktning i åtminstone någon utsträckning skulle ha kunnat bidra till. Samtidigt hade Salt i hög grad och i flera avseenden behövt Contextus-redaktionens balans och moderation.

Antingen skulle Salt-kretsen i stället för att starta en ny tidskrift ha kunnat stanna kvar hos – och de nytillkomna ansluta sig till – Contextus och bidra till att utveckla och förstärka den med sina nya resurser, eller så skulle Contextus-redaktörerna ha kunnat lägga ned sin tidskrift och övergå till Salt.

Någon sådan förening kom inte till stånd. Jag är rädd att fortfarande, och just på grund av de respektive brister och svagheter jag antytt, tyvärr varken de gamla Contextus- eller Salt-redaktörerna delar mn uppfattning att den hade varit önskvärd. Men vad de inte kan förneka är att båda tidskriftssatsningarna havererade och att vi ännu saknar den konservativa kulturtidskrift med samhällsperspektiv som så väl skulle behövas (Axess duger tyvärr inte längre). Tradition & Fason var en förtjänstfull senare motsvarighet på nätet, men förutom att uppvisa samma typ av begränsningar som Contextus blev även den kortlivad.

Jag rekommenderar hursomhelst ett besök i det arkiv med ett urval artiklar från Contextus som Konservativt Forum tillhandahåller.

7/1 2013

Fallet Assange och maktens korrupta nationalism

DNs Peter Wolodarski klagar idag över att WikiLeaks’ grundare ”gör vad han kan för att svartmåla den svenska rättsstaten”.  ”Ända sedan Julian Assange hamnade i klammeri med rättvisan”, skriver han, ”har Wikileaks bedrivit en systematisk smutskastning av den svenska rättsstaten. Organisationens konto på Twitter, som har 1,6 miljoner följare globalt, har använts till att gång på gång framställa Sverige i usel dager.”

Wolodarski är liksom nästan alla andra svenska journalister och politiker kränkt å Sveriges vägnar. Han anser sig med fullständig säkerhet veta att Assange har fel. ”Propaganda”, skriver han, ”är obehagligt men har effekt. Upprepar man ett falskt påstående tillräckligt många gånger kommer vissa människor att tro på det.”

Hur är det möjligt att inta denna tvärsäkra ståndpunkt i ljuset av alla de fakta som redovisas exempelvis i den australiska dokumentär och de artiklar jag länkat till i tidigare inlägg och som härrör från och bekräftas av en lång rad trovärdiga svenska och utländska källor? Varför är DN och Wolodarski så självklart villiga att tjuta med ulvarna och därmed sätta sin trovärdighet på spel? Varför anser de det värt att ta denna risk? Vad är detta för liberalism?

Engagemanget för de kvinnor som påstår sig ha våldtagits är inte en tillräcklig motivation. Formuleringarna framstår som anmärkningsvärt kategoriska inte minst när Wolodarski samtidigt ägnar huvuddelen av sin artikel åt att själv framlyfta problematiska fenomen i dagens svenska rättsstat. ”Dessvärre ger svenska företrädare [Assange] ammunition”, heter det rentav.

Carl-Henning Wijkmark är en av ytterst få internationellt kända svenska seriösa romanförfattare och europeiska kulturpersonligheter, orienterad inte minst mot Frankrike och Tyskland (den tyska Wikipedia-artikeln om honom är signifikativt nog utförligare än den svenska). Jag delar inte alla hans övertygelser, men mycket i hans författarskap är briljant. Wijkmark är en genuin intellektuell som trots sin ofta mycket skarpt, ja hårt formulerade liberalism sällan förfaller till floskulös, dogmatiskt inskränkt slutenhet inför andra intellektuella traditioner, utan exempelvis kunde medverka vid ett av de möten med Tage Lindbom på 90-talet som jag beskrivit i ett inlägg här för några år sedan. Inte minst hans allmänna uppfattning om vårt förhållande till Europa tillhör det jag gärna tagit fasta på i de konversationer jag haft med honom sedan dess.

Wijkmarks allmänna politiska övertygelser befinner sig ofta inte långt från Wolodarskis. Jan Myrdal förkastade honom en gång som en ”respektabel borgerlig författare”, när han försvarade Göran Rosenbergs Moderna Tider mot kritiken mot – som jag minns det – dess förment dubiösa finansiering. Myrdals kritik här hade väl ingen större tyngd. Men även om den kunde omformuleras och generaliseras till att gälla en typ av problematisk och otillräcklig liberalism som undviker även andra obekväma frågor än de Myrdal brinner för, är detta knappast hållbart. Wijkmark har nämligen verkligen på ett djärvt sätt många gånger under en lång karriär tagit upp frågor som är högst kontroversiella i den svenska offentligheten. Och det gäller inte bara hans kritik av den dominerande svenska kultursynen och kulturpolitiken utifrån den uppfriskande “subversiva klassicism” jag flera gånger hört honom försvara.

Inte bara Wolodarskis och DNs utan nästan hela det svenska politiska och mediala etablissemangets reaktion på fallet Assange röjer en avgörande skillnad mellan det och den genuine, erfarne, välmeriterade och i kraft av allt detta självständige intellektuelle Wijkmark. Mina tankar har de senaste dagarna som så många gånger förr gått till hans formuleringar om den självgoda, nationalistiska svenska ”ensamheten”, som återfinns i en av essäerna publicerade i samlingen Samtiden bakom oss från 2005. Den är en fråga om kultur, om fördomar, om isolering från Europas folk, om ”ett kvardröjande arv från Erlanderepoken, från kriget och ännu längre tillbaka. Det välfärds- och modernitetschauvinistiska folkhemmet betraktade Kontinentaleuropa som efterblivet och reaktionärt, de styrande drog sig inte heller för att spela på gamla antikatolska stämningar och på stoltheten över vår etniska uniformitet. Men särskilt var det det materiella och tekniska försprånget som ansågs ointagligt. ’Sverige är ett framstående land och behöver inte hämta något utifrån’, är en vanlig inställning.”

Wijkmark ger ett besvärande exempel på att inte ens det tekniska försprånget var så ointagligt som man ville tro, och fortsätter: ”En följd av den mentala isoleringen är en oförmåga att – med eller utan främmande hjälp – se oss själva utifrån och självkritiskt genomlysa vårt samhälle och dess många myter om egen förträfflighet, framför allt på  utrikespolitikens, rättssäkerhetens och social- och sjukvårdens områden. Den svenska modellen ligger till stora delar i spillror, genom globaliseringens tryck men också genom egen förskyllan. Ändå har vi behållit en stark nationell självtillräcklighet, men till priset av en grundläggande förljugenhet; de offentliga lögnerna står som spön i backen och förgiftar atmosfären. ’Vad är det ni har för er i Sverige?’ är en fråga jag ofta får i utlandet. Vapenhandel med skurkstater, Palmemordet, Estoniakatastrofen, Anna Lindh-mordet – i alla dessa traumatiska fall har man försökt mörklägga den politiska bakgrunden, som utländska tidningsläsare fått veta mer om än vi…Den här trafiken över huvudet på medborgarna hade varit omöjlig utan de ensamma svenskarnas inlärda okunnighet om omvärlden och utan samhällets monolitiska struktur, där maktdelning i stort sett saknas; när skandaler hotar utreder de ansvariga sig själva och varandra och finner allt i sin ordning. I särskilt svåra fall som dem jag nämnde står massmedia till tjänst med krishantering åt makthavarna.”

Wijkmark går vidare med en historisk analys av hur det kunnat bli så här, och hänvisar bl.a. till Roland Huntfords bok The New Totalitarians från 1971. Den brukar vara uppskattad i vissa delar av borgerligheten. Men idag tjuter såvitt jag hittills sett även dessa mer liberalkonservativa delar med ulvarna. I bästa fall tiger de.

Det är beklämmande. Ja, det är tragiskt att kritiken mot Sverige i fallet Assange nästan uteslutande kommer från utlandet (och verkligen inte bara från WikiLeaks), att så ytterst få svenska politiker och politiska kommentatorer avviker från den hatiska hetskonsensus som snabbt byggts upp. Inte minst har den byggts upp inom den vänster – socialistisk, socialliberal, feministisk –  som snabbt glömde all kritik mot USA när Obama och Hillary Clinton tog över efter Bush, trots att den amerikanska utrikespolitiken förblev oförändrad. Samma vänster vars hat mot Bush var bottenlöst när han för tio år sedan angrep Irak kräver idag otåligt samma intervention mot Assad.

Jag vet dock att Wolodarski ifrågasatt Obamas fortsatta krig i Afghanistan. Kanske motsätter han sig också direkta interventioner i Syrien och Iran. Och huvuddelen av hans artikel ägnas alltså en kritik av det svenska rättsväsendet och den svenska politiska makten i hög grad i Wijkmarks anda.  Men samma artikels förhastade och förmätna ställningstagande i fallet Assange framstår icke desto mindre som ett uttryck för samma unkna, slutna och korrupta nationalism hos makten i Sverige som Wijkmark så klarsynt avslöjar. Jag har aldrig varit någon större beundrare av just Assange och WikiLeaks. Jag har tidigare aldrig själv lyft fram dem. Det finns flera andra viktiga ”whistleblowers”  som jag föredragit att ta upp. Men till och med om Assange faktiskt är eller kan vara skyldig till det han under så uppenbart skumma former anklagas för – och jag håller detta för ytterst osannolikt – är den svenska reaktionen sjuk och komprometterande för Sverige i sin skrämmande ensidighet och hätska intensitet.

Som sagt håller jag inte med Wijkmark om allt; även i de här citerade styckena finns från mitt perspektiv ett och annat tillägg, en och annan nyansering att göra. Men i stora drag delar jag hans kritik, och jag anser den vara av central betydelse för Sverige idag. Bristen på självkritik, myten om den egna förträffligheten, självtillräckligheten, förljugenheten, de offentliga lögnerna som står som spön i backen och förgiftar atmosfären, mörkläggningen, trafiken över medborgarnas huvuden, den monolitiska maktstrukturen, frånvaron av maktdelning, utredandet av varandra, massmedias krishantering åt makten – allt detta är sant, och i högsta grad tillämpbart på det aktuella fallet. Det numera så högljutt antinationella politiska och mediala etablissemanget uppvisar i verkligheten, och ännu en gång, en ytterst problematisk form av nationalism.

Det är sådana former som gör att jag inte ser nationalismen som någon lösning på de problematiska sidorna av dagens globalisering. Det är sådana former som får mig att i stället försvara vad Claes Ryn kallar den ”högre kosmopolitismen”. Men dena kosmopolitism rymmer, och definieras av, försvaret för kulturell och annan mångfald i världen som helhet, för nationell egenart som en anständig självklarhet, i oupplöslig förening med humana, civiliserade värderingar. Som Wijkmark påminner i den citerade essän: Nationell självkritik är en patriotisk plikt.

26/8 2012

More on Assange

John Pilger, in an article in the New Statesman entitled ‘The Pursuit of Julian Assange is an Assault on Freedom and a Mockery of Journalism’, published today in Swedish translation by Fria Tider, mentions the historic significance of the British government’s threat to invade the Ecuadorean embassy and seize Assange. It is not perfectly clear that a threat could properly be considered to have been made.

What would be of historic significance, it seems to me, is if, before diplomatic relations were legally severed etc., the British police actually did invade the building of the embassy, and only the many Assange supporters witnessing and livestreaming the attempt in the middle of the night prevented them from actually entering the embassy and seizing him. That, as I understand it, is what Assange himself said happened. Why is there not more discussion about this?

Everything else in Pilger’s article seems to me accurate or plausible.

Fria Tider also continues to publish essential articles on the case in English, explaining some of what mainly British and American conservative critics of Assange and defenders of his Swedish enemies fail to understand:

‘The real reason why Assange is not questioned in London: “A matter of prestige”‘

‘Swedish prosecutor: “Assange must come to Sweden but we won’t say why”‘

‘The Swedish media war on Assange – “Australian pig”, “retard”, “white-haired crackpot”, “scumbag”‘

(Thanks also to Ewa C. who first drew my attention to Pilger’s article by posting it on fb a couple of days ago.)

25/8 2012

Ron Unz on Alexander Cockburn

The publisher of The American Conservative on the editor of CounterPunch:

Buckley’s Unlikely Heir: Remembering Alexander Cockburn (1941-2012)

“I first encountered the writing of Alexander Cockburn in the early 1990s on the op-ed pages of the Wall Street Journal, where he served as a regular columnist. Given that Alex was one of the premier radical-left journalists of our era, this highlights the unique background of the man.”  Read more

I didn’t know about Cockburn’s scepticism with regard to global warming. Nor do I know what is the truth about global warming. What is certain, however, and what in my view has legitimized scepticism with regard to some of the measures taken or planned, is the exploitation of the issue – and other environmental issues – by the dubious kind of globalists for their purpose of a much more comprehensive centralized control.

23/8 2012

Några länkar om Assange

De synpunkter på fallet Assange som idag framförs av Helene Bergman och Anders Carlgren i DN och tidigare i veckan av Paul Craig Roberts (på svenska på Fria Tider) måste beaktas, oavsett vad man anser om Assanges WikiLeaks-verksamhet. Hinner inte kommentera detta närmare nu men återkommer eventuellt här senare.

19/8 2012

Tänka fritt och tänka rätt: Paulina Neuding om Europa och USA

Frankrike, som idag firar sin nationaldag, har med de inskränkningar av yttrandefriheten som Paulina Neuding tar upp i en viktig kolumn i Svenska Dagbladet tillsammans med flera andra ledande europeiska länder sedan länge tragiskt ställt sig utanför den centrala europeiska kulturtraditionen och avvisat några av dess viktigaste politiska, rättsliga och vetenskapliga landvinningar. Och vi tvingas nu åter minnas den mörka, jakobinska sidan av den första franska republikens födelse.

Inte minst oroväckande är att Frankrike i det fall Neuding främst diskuterar stöds av europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och därmed anses vara i överensstämmelse med den europeiska konventionen för dessa rättigheter. När denna domstol och väl därmed Europarådet således redan valt denna väg ligger självfallet inte den Europeiska Unionen långt efter: krav har inom den länge framställts på generaliserad, likformig, centralstyrd, unionsvid tillämpning.

Att tänka rätt är, skriver Neuding, för dessa institutioner större än att tänka fritt. Jag delar visserligen denna uppfattning i sig, som sådan. Att hävda motsatsen, att det är större att tänka fritt än att tänka rätt, undergräver ytterst just storheten i att tänka fritt, upplöser den i relativism, i det likvärdiga i att tänka fel. Rätt tänkande, och i synnerhet det rätta tänkande som äger verkligt moraliskt värde, förutsätter fritt tänkande. Men allt verkligt fritt tänkande handlar s.a.s. om vad som är rätt tänkande, söker nå fram till rätt tänkande. Detta är en gammal och välkänd skillnad mellan liberalismen, eller åtminstone en viss typ av liberalism, och den politisk-filosofiska ståndpunkt jag försvarar. Thorilds exakta formulering är helt riktig och båda dess led lika viktiga.

Det angelägna i Neudings krönika är emellertid den punkt där hon verkligen har rätt, nämligen just i frågan om uppfattningen om vad som i det aktuella sammanhanget är det rätta tänkandet. Efter att ha konstaterat att det i Frankrike och Europarådet anses större att tänka rätt än att tänka fritt, tillägger hon att vad det innebär att tänka rätt där ”bestäms av politikerna”.

Det är inte bara större att tänka rätt än att tänka fritt. Det är också så – och detta kan kanske sägas indirekt följa av Thorilds insikt – att det är större att tänka fritt än att tänka fel. Neuding fäster uppmärksamheten på att inte bara politiker i allmänhet utan politiker som tänker fel bestämmer innebörden av att tänka rätt.

Av de exempel hon tar upp är kanske det alltmer omfattande fenomenet med statlig, av politiker bestämd historieskrivning eller politiskt fastslagen historisk sanning det mest groteska och flagranta brottet mot den europeiska kulturtraditionen, här närmast forskningens frihet, den akademiska friheten. Till de exempel Neuding ger kan läggas förslag om lagstiftning rörande “förnekelse” av kommunismens brott, ett område där vi rör oss inte bara med tvivelsutan oerhört stora, utan också oerhört osäkra och mellan olika forskare varierande siffror på antalet dödade.

Vi står här inför en grundläggande och avgörande men obegripligt försummad principfråga. Även de som nu tror sig vinna på det genom att deras historieskrivning fastslås eller – vilket det i de hittillsvarande fallen sägs vara fråga om – deras “dödas minne skyddas” i lag, borde, som jag brukar framhålla, ta avstånd från detta av det skälet att om lagen en gång använts för ett visst rent historiografiskt ställningstagande kan en ny parlamentarisk majoritet eller en annan regim utan betänkligheter använda den för ett helt annat sådant. Den historiska sanningen utlämnas åt skiftande opinioners och politiska systems godtycke utan att dessa kan effektivt balanseras av kvalificerad vetenskaplig forskning. Det rätta tänkandet om historien kan bara nås genom det fria tänkandet om historien.

Är situationen bättre i USA? Neuding antyder denna möjlighet. Tyvärr är det väl knappast riktigt att USA:s högsta domstol fortfarande “vakar som en hök över yttrandefriheten enligt konstitutionens första tillägg”. Det amerikanska rättsväsendet är sedan länge till mycket stora delar korrumperat av samma agenda som nu följs i Europa, den agenda som så radikalt avviker från den europeiska och västerländska rättstraditionen. Hatbrottslagstiftningen, som naturligtvis används för att begränsa yttrande-, tanke- och åsiktsfriheten, inte bara för att komma åt faktisk, egentlig brottslighet som den tidigare normala lagstiftningen alltid redan effektivt täckt in, härrör från just USA och organisationer som ADL, och dess implementering och utvidgning har alltsedan Clinton fortskridit i snabb takt.

Och inte minst viktigt i detta sammanhang: det är från USA och i hög grad av ADL som denna lagstiftning spridits till Europa, bland annat genom OSSE som har nära samarbete med just Europarådet. På grund av konstitutionens ställning har man förvisso inte kunnat gå lika långt i USA – “the first amendment” är utan tvekan fortfarande i många avseenden ett hinder. Men man har i stället lyckats desto bättre i Europa, som därför nu kan hänvisas till i den amerikanska debattten av den protototalitära utvecklingens befrämjare.

Lagstiftningen mot yttrandefriheten – och i verkligheten mot tanke- och åsiktsfriheten – ska naturligtvis också ses i ljuset av hela det långdragna amerikanska, globala, neojakobinska “kriget mot terrorismen” och för “demokratin”. Det handlar ju inte bara om muslimska extremister. I dess namn genomförs alltmer långtgående åtgärder och inte minst förberedelser för sådana mot alla verkligt fritänkande och därför “feltänkande” – vilket kräver nya integritetkränkande system för övervakning av alla medborgare. Man försöker inte bara etablera verkligt felaktigt tänkande som rätt tänkande, utan man försöker också göra det omöjligt att tänka fritt.

Inför de intressen som driver denna agenda är det första tillägget till den amerikanska konstitutionen i längden inte något säkert skydd för yttrandefriheten; vi har länge sett hur “the bill of rights” lätt kunnat i praktiken upphävas. Därför, och av de andra historiska skäl jag anfört, är det vilseledande och farligt att peka på USA som en förebild och som lösning på frihetsinskränkningarnas problem. (Neuding gör inte explicit detta, utan ställer endast frågan.)

Att USA, naturligtvis i samarbete med organiserade intressen i Europa, kunnat driva Europa i den av Neuding beskrivna riktningen är ett tillräckligt skäl att motsätta sig Europasamarbetet i dess nuvarande form. Det placerar de flesta av dagens ledande Europapolitiker och ämbetsmän, inklusive svenska, som bidragit till eller bara tyst godtagit och inte ifrågasatt eller tillräckligt ifrågasatt denna utveckling, långt utanför den europeiska civilisationens huvudlinje. Det borde, menar jag, placera dem bortom det anständiga frihetliga och humanistiska samtalets gränser.

Europasamarbetet i sig, det verkliga Europasamarbetet, Europasamarbetet som sant europeiskt, är enligt mig vår tids viktigaste politiska projekt, och jag är motståndare till den nationalism som motsätter sig det. Vi kan förvisso uppskatta den amerikanska konstitutionen, dess ursprungliga intentioner, och dess kvarvarande reella kraft att bromsa en utveckling som hotar inte bara Europa och USA utan på sikt faktiskt hela mänskligheten. Men vad vi behöver, vad vi måste finna, är en europeisk lösning på Neudings problem, inte en amerikansk.

En sådan lösning erbjuder alltså inte dagens EU. Problemet är så allvarligt att det i sig rättfärdigar motstånd mot EU i dess nuvarande form, det EU som i verkligheten, medels den lagstiftning Neuding beskriver, i förening med massinvandringens och multikulturalismens teori (d.v.s. globalismens problematiska huvudströmnings ideologi och propaganda) och praktik motarbetar de europeiska folken, den europeiska kulturen, Europa.

Den beskrivna utvecklingen är ett av de främsta skälen, kanske det allra främsta, till att jag numera stöder det enda riksdagsparti som på allvar motsätter sig svenskt medlemskap i EU. Såvitt jag kan se är detta och motsvarande partier i övriga Europa för närvarande den enda politiska kraft som med rimlig, realistisk utsikt till framgång kan bidra till att stoppa detta hot mot Europa (självklart krävs också andra krafter än politiska). Situationen är så allvarlig att alla verkliga Europavänner, alla sanna européer, borde stödja dem trots att de ännu inte har något utvecklat program för ett återupptaget och vidareutvecklat Europasamarbete efter att hotet är avvärjt.

Alternativen är tydliga. Antingen säkerställer vi först den europeiska friheten och de europeiska värdena, det rätta europeiska tänkandet, för att sedan på denna gemensamma europeiska grund hantera de problematiskt nationalistiska krafter som möjligen kan ha stärkts. Eller så ger vi upp denna frihet och dessa värden, ger vi upp Europa, ger vi upp själva möjligheten både att tänka fritt och att tänka rätt.

14/7 2012